Ana Vovk and Tina Ritlop

Framtidens skola: Från kunskapsförmedling till att forma en hållbar livsstil

Världen går in i en period av snabba och sammanlänkade förändringar som i grunden omformar människors sätt att leva, arbeta, lära och förhålla sig till varandra. Digitaliseringen, utvecklingen av artificiell intelligens, automatiseringen, klimatförändringarna, demografiska förändringar, den ökade globala sammanlänkningen, den ständigt växande mängden information samt ökande psykiska hälsoproblem kräver ett nytt perspektiv på utbildningens och fostrans roll (OECD, 2020; UNESCO, 2020). Som en följd av detta blir skolan i allt högre grad en miljö som går bortom en systematisk förmedling av kunskap. Den blir i stället en plats där individer utvecklar de förmågor som krävs för att kunna leva ansvarsfullt och meningsfullt i ett komplext samhälle.

Image: @lookstudio on magnific.com

Utvecklingen av digital teknik har avsevärt ökat tillgången till information, samtidigt som den innebär nya utmaningar för individen. Att kritiskt värdera information, använda digital teknik på ett ansvarsfullt sätt, förstå artificiell intelligens och kunna fatta välgrundade beslut blir allt viktigare kompetenser i vår tid (OECD, 2020). Samtidigt visar forskning att digital uppkoppling i sig inte stärker den sociala samhörigheten; den kan också bidra till ökad ensamhet, försämrad kvalitet i mellanmänskliga relationer och sämre psykisk hälsa bland barn och ungdomar (UNESCO, 2024).

Utöver den tekniska utvecklingen kännetecknas dagens samhälle av klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, en ökande förbrukning av naturresurser, sociala ojämlikheter, demografiska förändringar och förändrade livsstilar. Dessa utmaningar är inte enbart miljömässiga eller ekonomiska frågor; de har också betydande konsekvenser för människors hälsa, livskvalitet, livsmedelssäkerhet, social sammanhållning och samhällens långsiktiga motståndskraft. Det finns en växande insikt om att miljömässiga, sociala och hälsorelaterade system är nära sammanlänkade och att dagens utmaningar därför inte kan hanteras isolerat, utan måste bemötas ur ett helhetsperspektiv (Whitmee et al., 2015; UNESCO, 2020; Plut, 2008). Begreppen One Health och Planetary Health betonar att människans långsiktiga välbefinnande är oskiljaktigt från bevarandet av friska ekosystem och biologisk mångfald samt ett ansvarsfullt förvaltande av naturresurser (Whitmee et al., 2015). Följaktligen betonar allt fler internationella organisationer behovet av att utveckla kompetenser som gör det möjligt för individer att förstå den moderna världens komplexitet, tänka systemiskt, fatta ansvarsfulla beslut och aktivt delta i utformningen av ett hållbart samhälle (UNESCO, 2020; Bianchi et al., 2022; Rieckmann, 2018; Wiek et al., 2011).

Image: @magnific on magnific.com

Samtidigt förändras även synen på skolans effektivitet. Medan det traditionella måttet på kvalitet främst har varit mängden kunskap som eleverna har tillägnat sig, betonar samtida perspektiv i allt högre grad individens helhetsmässiga utveckling. Utöver akademiska resultat har utvecklingen av kritiskt tänkande, kreativitet, samarbetsförmåga, empati, motståndskraft, etiskt beslutsfattande, ansvarstagande och förmåga till livslångt lärande blivit allt viktigare (Biesta, 2022; Fullan, 2020; Marentič Požarnik, 2000). OECD:s Learning Compass 2030 framhåller att skolan måste ge eleverna möjlighet att utveckla transformativa kompetenser som gör det möjligt för dem att skapa nya värden, förena motstridiga intressen och ta ansvar för sina beslut och deras långsiktiga konsekvenser (OECD, 2020). På liknande sätt betonar GreenComp att framgångsrik utbildning i dagens samhälle inte enbart beror på mängden kunskap som individen har tillägnat sig, utan framför allt på förmågan att förena kunskap med värderingar, samarbete och ansvarsfullt handlande för det gemensamma bästa (Bianchi et al., 2022). Vovk (2025) framhåller också att hållbarhet endast kan utvecklas genom att kunskap kopplas samman med erfarenheter från vardagslivet, ansvarsfullt beteende och individers aktiva engagemang i sina lokalsamhällen.

En sådan förståelse innebär en betydande förskjutning från att enbart förmedla kunskapsinnehåll till att forma sätt att leva. Framtidens skola är inte enbart en plats där elever tillägnar sig kunskap; den blir i allt högre grad en gemenskap där värderingar och levnadsvanor formas genom vardagliga relationer, samarbete, ansvarstagande, erfarenheter och förebilder. Lärandet blir en process där individer formas till att kunna förena kunskap med ansvarsfullt handlande och bidra till det gemensamma bästa (Fullan, 2020; Dumont, Istance, & Benavides, 2013).

Inom denna ram framträder hållbarhet som en av vår tids grundläggande livskompetenser. Hållbarhet sträcker sig bortom innehållet i enskilda ämnen eller projekt och blir ett sätt att tänka, fatta beslut och agera som genomsyrar individens vardag och hela skolgemenskapen. Att förstå hållbarhet som ett livsparadigm väcker därför frågan om hur skolor kan skapa miljöer där elever inte bara lär sig om hållbarhet, utan faktiskt lever hållbart. I detta sammanhang har rektorn en särskilt viktig roll som ledare genom att främja samverkan i utformningen av skolans vision, kultur och utvecklingsinriktning, vilket utgör det centrala fokuset för den fortsatta diskussionen.

 

 

 

References

Bianchi, G., Pisiotis, U., & Cabrera Giraldez, M. (2022). GreenComp: The European sustainability competence framework (M. Bacigalupo & Y. Punie, Eds.). Publications Office of the European Union. https://doi.org/10.2760/13286

Biesta, G. J. J. (2022). World-centred education: A view for the present. Routledge. https://doi.org/10.4324/9781003098331

Dumont, H., Istance, D., & Benavides, F. (Eds.). (2013). O naravi učenja: Uporaba raziskav za navdih prakse. Zavod Republike Slovenije za šolstvo.

Fullan, M. (2020). System change in education. American Journal of Education, 126(4), 653–663. https://doi.org/10.1086/709975

Marentič Požarnik, B. (2000). Psihologija učenja in pouka. DZS.

OECD. (2020). What students learn matters: Towards a 21st century curriculum. https://doi.org/10.1787/d86d4d9a-en

Plut, D. (2008). Vrednotenje geografskega okolja in okoljska etika. Dela, 29, 63–75. https://doi.org/10.4312/dela.29.5.63-75

Rieckmann, M. (2018). Learning to transform the world: Key competencies in education for sustainable development. In: A. Leicht, J. Heiss in W. J. Byun (Eds.), Issues and trends in education for sustainable development (str. 39–59). UNESCO.

UNESCO. (2020). Education for sustainable development: A roadmap. https://unesdoc.unesco.org/ark:/48223/pf0000374802

UNESCO. (2023). Global education monitoring report 2023: Technology in education—A tool on whose terms? https://doi.org/10.54676/UZQV8501

Vovk, A. (2025). Živa zemlja – zdrava prihodnost. Založba Kmečki glas.

Whitmee, S., Haines, A., Beyrer, C., Boltz, F., Capon, A. G., de Souza Dias, B. F., Ezeh, A., Frumkin, H., Gong, P., Head, P., Horton, R., Mace, G. M., Marten, R., Myers, S. S., Nishtar, S., Osofsky, S. A., Pattanayak, S. K., Pongsiri, M. J., Romanelli, C., … Yach, D. (2015). Safeguarding human health in the Anthropocene epoch: Report of The Rockefeller Foundation–Lancet Commission on planetary health. The Lancet, 386(10007), 1973–2028. https://doi.org/10.1016/S0140-6736(15)60901-1

Wiek, A., Withycombe, L., & Redman, C. L. (2011). Key competencies in sustainability: A reference framework for academic program development. Sustainability Science, 6(2), 203–218. https://doi.org/10.1007/s11625-011-0132-6